Kan man nå botten utan att brista totalt?

Känslan går inte att beskriva utan att nämna ord som "mörker, ensamhet, tystnad" jag vet mycket väl att det här är något som går över men just nu. Just här i min ångest och alla känslor som bara ropar efter att få komma ut. Eller stängas in. Jag kan inte riktigt bestämma mig. 

Jag vill bara sjunka neråt. Skada mig själv. Sova,  sluta andas, eller bara få en varm kram som håller mig hårt hårt medan jag gråter. Gråta hejdlöst och utan tankar på att sminket sitter på sniskan och sorgen far ur mig. 

Idag är just en sådan dag. En dag då allt går fel. Detta borde vara en måndag men det är det inte. Jag är så fruktansvärt ledsen över allt. Jag tänker så dåliga tankar om allt och alla och minst lilla får mig att ta de där extra steget utför. 

Utför backen å ner mot ångestens stora kista. Jag skulle nämligen aldrig kunna ta ett annat steg. Inte just nu. Jag är för medveten om att det här är något som går över. Det är bara ångest. Det är bara en känsla. Men ändå finns den där. Benhårt kvar och trycker på exakt dom knappar som gör att jag gråter floder. 

Paniken och skriken inombords gör att jag egentligen bara vill springa. Men min kropp är som förstenad och vill ingenstans. Jag ligger i fosterställning och tycker synd om mig själv. Tycker synd om min ångest som råkat drabba mig. Tycker synd om alla som måste känna mig som är så svag. Som inte ens klarar av att gå upp och göra frukost idag. Vilken svag idiot. 

Meningslöst att ens trösta mig själv. Att säga att saker kommer bli bra. Jag är ingen idiot. Jag vet att detta går över. Jag vet att det bara är tillfälligt. Jag vet att allt kommer att bli bra. Men just här och nu. Just i min instängda känsla så är jag så rädd. Så svag och så ledsen. 

Och den här gången är jag så otroligt svag. Jag är så trött i min kropp och själ efter allt som hänt. Allt som trycker på och gör att jag måste bestämma mig om allt. Hur ska jag kunna lyckas när jag inte ens kan ta mig ur min egen hjärna? 

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att jag inte är svag. Men just nu är jag så omotiverad på allt och alla dessa dåliga nyheter gör att jag bara vill stänga av. Exakt allt. 
Just här och nu. 

Känslan av att krossas totalt.
gång på gång.
hur många gånger kan man laga en sprucken själ? 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

♥Jordgubbsdrömmar♥

Sötblogg med söta drömmar...

RSS 2.0