Korpen.

Det var tungt att gå. Svårt att ta sig framåt. Sakta med vinden vinande i ansiktet. Som en kamp mot kylan gick hon ändå framåt. För var det något hon redan visste så var det att framåt var den enda vägen. Att stanna där hon var skulle aldrig leda henne dit hon var på väg.

Frustrerad, arg och ledsen på hela världen. Med tårar i ögonen fortsatte hon. Det kändes som en kamp mot överlevnad att bara ta ett litet steg. Men ändå fortsatte hon. Framåt.

Något fångade plötsligt hennes uppmärksamhet. Från trädet hördes ett ljud. Hon tittade upp och såg en svart fågel. Den satt där helt ensam, fast vinden blåste kallt. Helt stilla.

När hon såg den svarta korpen falla rakt ner från himlen, log hon för sig själv och tänkte på alla de gånger hon själv känt sig handfallen. Men hon hade iallafall ett val. Valet att inte falla ner som korpen. Den som nu låg stilla där på marken. Död.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

♥Jordgubbsdrömmar♥

Sötblogg med söta drömmar...

RSS 2.0