Korpen.

Det var tungt att gå. Svårt att ta sig framåt. Sakta med vinden vinande i ansiktet. Som en kamp mot kylan gick hon ändå framåt. För var det något hon redan visste så var det att framåt var den enda vägen. Att stanna där hon var skulle aldrig leda henne dit hon var på väg.

Frustrerad, arg och ledsen på hela världen. Med tårar i ögonen fortsatte hon. Det kändes som en kamp mot överlevnad att bara ta ett litet steg. Men ändå fortsatte hon. Framåt.

Något fångade plötsligt hennes uppmärksamhet. Från trädet hördes ett ljud. Hon tittade upp och såg en svart fågel. Den satt där helt ensam, fast vinden blåste kallt. Helt stilla.

När hon såg den svarta korpen falla rakt ner från himlen, log hon för sig själv och tänkte på alla de gånger hon själv känt sig handfallen. Men hon hade iallafall ett val. Valet att inte falla ner som korpen. Den som nu låg stilla där på marken. Död.

Det oundvikliga...

När känslorna faller på..
När det hela blir en fråga som inte går att knuffa undan, inte går att undvika.
När frågan ställs om och om igen.
Fast såklart aldrig högt. 
Bara inne i huvudet.
Det är där den mal på.
Åker runt, kommer tillbaka och studsar iväg med en väldig fart. 
När man försöker stanna upp, inser sina misstag, sina brister i sin borg.

När någon river muren man byggt upp så fint från grunden. När man försöker hindra sig själv från att krossa muren och blotta hela sig själv. 
När man står där helt naken i en varm famn och bara vill stanna där för evigt. 
Även om man blir sårad. 

Den där längtan om att hitta fram, hitta hem. Få känna värmen, kärleken och tillhörigheten. Att få finnas och tro på något som är så otroligt vackert. 
Men frågan mal på, det oundvikliga är för nära. För påträngande och medan muren faller och en naken kvinna blottas så återstår alltid frågan...


Du är som medicin för min själ...

De dagar som känns mörka.
Då får du mig att se ljuset.
De dagar som känns jobbiga.
Då får du mig att orka.
De dagar som känns sorgsna.
Då får du mig att le.
De dagar jag inte kan sluta tänka.
Då ger du mig en kram och jag försvinner i tomma intet...

I dina ögon lyser mörker...

 
Ögonen är själens spegel och ibland kan man se själen tydligt.
Det är fint för den sekunden är inte lång. 
En sekund av trygghet och att personen litar på en.
Det är otroligt sällsynt och fint.
 
Jag önskar att jag var den som kunde få dig att se det jag ser.
Att se dig, värmen och kärleken som finns där.
Få fram ljuset och låta din själ få ro från allt.
 
Tron på att allt kommer bli bra är allt jag kan leva på.
Att de enda mörker vi ser är nattens skugga 
och att vårt liv lyses upp av månen och stjärnorna. 
 
Värmen från solens strålar omfamnar mig.
Du omfamnar mig med trygghet, kärlek och värme.
Ni är lika du och solen. 
 
Som en magisk plats för alltid
fast det är för en sekund
så håller hoppet mig vid liv.
Jag vill leva för alltid och för evigt.
Med dig vid min sida känner jag mig stark.
Som en ande som svävar fritt.
Din aura är bland det vackraste jag sett...
 
 

Livet är så enkelt - Man behöver bara fortsätta leva!

Hej hej igen!
 
Vet att det går väldigt lång tid mellan mina inlägg just nu.
Men här kommer en snabb resume om vad jag tänker å funderar på just nu.
 
Skolan:
Jag trodde aldrig jag skulle gilla att gå i skolan så mycket som jag gjort.
Jag tycker mig ha växt väldigt mkt på kort tid.
Däremot har jag verkligen krympt efter jul.
Och jag tror inte jag är ensam om att se de.
Det har nog klassen också märkt.
Men jag hoppas på att jag kommer igen nu efter påsk!
Ny styrka och nya krafter.
Jag har så mycket mer information jag vill ta del av och testa.
Önskar jag hade en större hjärna som kunde sortera allt åt mig.
För det känns som när en sak går in så åker tusen ut..
Jag kan mycket om mycket men lite om allt.
 
Singellivet och tankar kring det:
Det är så otroligt mycket tankar som bollas omkring i mitt huvud just nu.
Inte bara pga att jag e singel å får massa konstiga/riktiga? dejting förslag.
Utan också på hur jag ska vara som mor till Alwa-Lii nu när jag e singel.
Kommer jag någonsin kunna hitta någon jag kan lita på?
Hur kommer mitt förhållande till Alwis far att påverka allt?
Har vi ens ett förhållande? /vänskap alltså.
Hur ska hans förhållande vara till den nya?
Mitt förhållande till hans nya?
Vågar jag mig ens ut i dejting världen?
Ska jag satsa på att hitta kärleken igen?
Har jag bränt mina broar?
Vem vill ha en mamma som har en 2åring?
Eller mer...vem skulle vilja ha MIG?
 
Träningen:
Thoughest race blir tyvärr inte av. Och därför har jag varit otroligt nere.
Nu börjar det infinna sig och jag förstår att även om det inte händer just nu -
så finns det inget som säger att det inte kommer att ske i framtiden eller
att jag inte kan träna inför något annat - ha andra mål.
Jag må ha gått upp i vikt och ätit en massa skit (Läs: proppat!)
Men nu är det dags att fortsätta där jag stannade upp när mitt knä hoppade ur led.
Jag måste fundera ut nya mål och delmål.
Riktigt spännande faktist och jag börjar verkligen se fram emot de.
Ibland behöver man en paus för att komma igång!
 
Mentalt:
Jag tror att jag mentalt är lika stark som förut.
Bara det att jag är rädd för att bli väldigt sårad.
Undanknuffad, dumpad, otillräcklig och förstörd.
Jag är mycket medveten om vad jag förtjänar, ibland.
Men mestadels så glömmer jag nog bort det.
Jag är impulsiv och söker mig till folk som lovar något.
Eller läser mellan raderna i vad jag tror mig att folk lovar.
Men även om jag grävt min grav, hoppat ner, studsat upp så står
jag säker på jorden med fötterna, ibland.
Rädd för att nöja mig med mindre och stöta bort för att jag inte förtjänar så bra.
Osäker på vad jag vill och om jag kommer få de.
 
Vänner:
Mina vänner får verkligen känna på hur det är att bli överkörda.
Upptryckta, genomborrade, kvävda och slagna.
Inte på riktigt - hoppas jag!
Men psykiskt och fysiskt  med sms - samtal och påtvingade besök.
Jag ställer otroligt höga krav på mina vänner.
Att dom ska finnas där oavsett humör jag är på.
Alltid säga vad dom tycker, aldrig ljuga, gå bakom ryggen eller vilja mig ont.
Inte heller utnyttja min vänskap eller tvinga mig till saker jag inte borde göra.
Detta har också gjort att jag genom åren rensat listan X antal gånger.
Det är absolut inget jag skäms över. Jag har efter varje gång fått se vännernas äkta jag.
Och gång på gång möter jag nya vänner och vissa stannar längre än andra.
I klassrummet har jag träffat väldigt fina människor.
Tyvärr är det inte alla som kommer stanna i mitt liv efter skolan är slut.
Men det är så livet går vidare. Vi utvecklas och vissa av oss stannar.
Mina äldsta vänner finns kvar just för att dom kvalificerat sig på så många
olika punkter i mitt liv och gång på gång kan jag skatta mig lycklig över
hur fantastiska dom är som drar mig upp när jag verkligen behöver de.
Jag älskar er för det och det vet ni - hoppas jag!
 
Jobb:
Jag har i nuläget inget fast heltids jobb när jag slutar skolan
och det är såklart väldigt stressande. Men jag känner ändå
inte att jag är ett hopplöst fall och har tänkt njuta riktigt mycket av
sommaren och allt den har att erbjuda!
 
Min nya lägenhet:
Mitt nya boende är alltså på Grubbe.
Det var betydligt bättre planlösning än på lägenheten jag
först var och kollade på - faktiskt i samma hus.
Det är privat hyresvärd och jag hoppas verkligen att vi ska trivas där.
Hyran är super och läget helt okay.
15minuters gångväg till stan.
Jag slipper hooden och allt vad det innebär.
Har dessutom aldrig bott på grubbe så det blir spännande!
Nära till affären och bra bussförbindelser.
Lägenheten är en hyfsat stor 2a.
54kvm - stor köksdel - litet kök.
hyfsat stort vardagsrum och ett sovrum.
Liten söt toa med dusch.
Har en hall både i och utanför lägenheten då det är 2trappor upp.
Dessutom är det en liten balkong i hallen utanför.
Tvättstuga finns i huset. Lika så ett stort underbart garage.
Utanför finns uteplatser och ett växthus.
Jag hoppas på att jag ska få ta del av växthuset även om jag faktiskt tänkt
köpa ett eget litet växthus att ha inne. Gott med närodlat ;)
Att det dessutom är gammalt å slitet och man får göra om är ett stort plus!
 
Familj:
Mina familj bor 100mil bort. 
Denna seperation har verkligen gjort det hela otroligt påtagligt.
Även om vi inte pratat seriöst om att flytta söder över så har det
verkligen blivit en stor klyfta nu i å med att Alwis far bor här i Norrland och
troligen aldrig kommer att röra sig neråt. Att få det slaget i ansiktet har nog varit ett
av det hårdaste slag hittills. Att behöva inse att Göteborg faktiskt inte är något att
fundera på när det gäller boende eller flytt känns otroligt jobbigt.
Däremot har min kontakt till familjen ökat och jag känner en enorm värme,
kärlek och finner tröst hos dom.
Att min familj här uppe består av vänner gör mig ingenting.
Även om det i framtiden hade varit skönt om man fick en bra kontakt igen.
Men just nu känner jag mig på tok för sviken och utlämnad åt mitt eget öde
för att ens kunna tänka mig en sådan relation.
Vilket är synd då vi inte vet vad framtiden har på lur...
 
 
 
 
Framtiden:
Det kommer bli en bra bok!
 
 

Things will never be the same.

Det är liksom så. Ibland tar livet en helt ny vändning och
man får liksom bara anpassa sig och hänga med.
Vare sig man egentligen gillar det, eller inte.
 
Jag klassar mig själv som Schizofren som är en svår psykisk sjukdom som utmärks av varaktiga defekter i perceptionen eller verklighetsuppfattningen, så svår att det räknas som en psykos. Typiska symptom hos en person som lider av obehandlad schizofreni är gravt desorganiserat tänkande, vanföreställningar och hallucinationer. Även om störningen huvudsakligen rör kognitionen, så kan den yttra sig på beteendemässiga och känslomässiga sätt. För det är så det känns. Känslorna åker verkligen bergodalbana. Man rabblar historian om och om igen.
Man försöker leva i nuet. Ta var sak i ordning. Men det är riktigt svårt.
 Man får för sig att man sagt eller gjort vissa saker som tydligen inte alls stämmer.
Medans andra saker är som en fylle kväll som man önskar aldrig hänt.
 
Och vill man ha lite lugn och ro. Så ska man då verkligen inte tro att andra tänker ge en det.
Varför skulle dom det? Deras egna liv är tydligen tillräckligt tråkiga för att sparka på den som
absolut redan ligger ner. Bullshit in my ass att man någonsin brytt sig.
Men det är väl så. Dom bästa blir alltid dom värsta å vet precis
hur man ska sparka i skrevet utan att ens sikta.
Tack!

Så där. Det var den negativa härliga sidan.
Nu kör vi lite skön härlig energi med positiv stämning istället!

Vad finns det för positivt i mitt liv?
MASSOR!
 
Bäst just nu är helt klart träningen.
Utan den hade jag nog inte klarat mig en enda dag!
Den är ett lyckorus i sig själv och det behöver jag.
 
Mina underbara vänner!
Dom finns verkligen alltid där.
Även om jag gång på gång misslyckas med
att vara den vän dom förtjänar så får jag så mkt kärlek
att jag ibland känner mig sprickfärdig!
 
Min dotter.
Min älskade lilla dotter!
Detta sprudlande lilla energi knippe.
Mitt mamma hjärta brinner av stolthet varje dag!
Gråter av smärta när hon skadat sig eller är sjuk.
Men oj så vi skrattar å myser ihop.
Med henne känner jag mig älskad.
Mer än någonsin!
 
Först tänkte jag bara publicera andra delen.
Men jag inser att det inte vore så bra för mig att hålla allt inne.
Jag är redan stressad nog.
Så jag ber om ursäkt och hoppas ni
blir mer inspirerade på ett annat ställe.
 
Tack!

Jag beställer en nypa styrka och kraft!

Någonstans tog det slut. 
Orken. Lusten. Glädjen. 
Någonstans tog det andra över. 
Trötthet. Stress. Otillräcklighet. 

Någonstans började rädslan dyka upp. 
Den som gör att man inte kan vara som vanligt. Den som gör en ledsen. Sur. Förvirrad. Arg. Elak. Trött och framförallt så rädd för allt. 

Kanske det är så för alla. 
Titt som tätt är man nere. 
Tankarna är så många. 
Och ensamheten är stor. 

Min kropp värker. Min själ värker. 
Mitt hjärta värker. 
Ibland gör allt bara för ont! 


Mata den goda vargen!

 
Det finns få saker som påverkar mig så mycket som träningen gör.
Både fysiskt och psykiskt.
Jag skulle kunna lägga det i samma spår som kärlek.
Eller varför inte hat?
För träningen ger mig en inblick i vad jag klarar.
Hur jag är som person.
När orkar jag som mest?
När är jag svag?
Träningen ger mig en sinnesro.
En tillfredställelse.
 
Ibland känns det som att allt är stilla.
Som att jag pausat mitt liv i flera år och nu helt plötsligt lever igen.
Men faktum är att jag levde förut också, men på ett helt annat sätt!
Jag kan varken säga att det är bra eller dåligt liv jag levt.
Det är liksom bara mitt liv - med det bra och det dåliga.
 
Jag ska försöka att ge min goda varg mkt positivt!
Ge mig själv kärlek, styrka och kraft som jag behöver.
Men också lugn i massor.
Jag vet att jag är väldigt framåt och det hoppas jag att jag fortsätter med.
Jag vill inte stanna eller backa för länge.
Men ibland kan man behöva en stund att få grepp om allt.
Fundera på vart man är och vart man ska ta vägen.
Se om man är ärlig mot sig själv.
Och sedan är det dags igen.
Kämpa och vinna!
 
 

YOU GOT MAIL! (obs långt inlägg...)

Som ett brev på posten....
Brev på posten är dock lite mer sällsynta.
Mail däremot det får man dagligen.
På min gmail har jag väl X antal mail som dagligen kommer.
Ännu fler som hamnar i skräpkorgen på en gång.
Och sen några få som jag faktiskt bryr mig om.
 
Sen har vi fb. Där dom ändrat om så
att all chatt historik hamnar i mailen.
Dessutom får man inte mail från folk man inte är vän med.
Eller man får dom under en flik som heter övrigt.
Väldigt smart tycker nog dom som kom på de.
Men också väldigt dumt tycker jag.
 
 
Det gör att man missar såna där härliga mail.
Som tex denna :
"kan börja med säga förlåt att jag betett mig illa men har
haft det fucked upp with a fucked up person. ..men hoppas du ni har det bra kram"
 
 
En person som ber om ursäkt.
 
 
Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ha svarat på detta mailet om jag sett det i tid.
För nu är det nämligen så att denna personen inte orkade vänta på svar.
Utan blockerat mig.
Så jag kan helt enkelt inte maila tebax.
 
Troligen var det lika bra. För mitt svar hade nog ändå inte varit det personen var ute efter.
För en ursäkt är något man kommer med om man ångrar sig.
Sitt beteende och det man gjort. 
När man vill ställa saker till rätta.
Kanske man mognade och tänkte efter.
Eller så var det helt fel från första början?
 
 
Oavsett så kan jag informera om att vi lever ett mycket bra liv.
Vi har inte haft tankar på dig eller saknat dig.
Vilket nog kan vara ganska förståeligt om du minns tillbaka på allt du sagt.
På alla sätt du försökte skada mig och mitt förhållande.
Och speciellt hur mycket du sårade mig när jag behövde mina vänner som mest.
Under min graviditet då jag ville ha trygghet och kärlek omkring mig.
 
Jag vet helt ärligt inte varför du nu fick för dej att maila till mig.
Saknar du mig? Behöver du en vän?
Vill du berätta något för mig?
Är livet jobbigt?
Vad vill du mig?
 
Duger jag plötsligt?
 
 
 

som sagt, det händer inte plötsligt!

Saker och ting har en förmåga att röra sig.
Ni vet isen rör på sig.
Långsamt långsamt.
Sen när den smälter bort börjar det bli liv igen.
Härligt - Underbart - Fantastiskt!
 
Man brukar säga att man sätter bollen i rullning.
Jag har gjort det.
Den är äntligen på väg!
Och det bästa är.
Det e inte bara en liten boll.
Nej här har vi slängt iväg många!
Och jag gissar på att lika många kommer att rulla å bli större å större.
Ungefär som snöbollar blir till snögubbar!
 
De är magiskt hur snabbt man återhämtar sig.
För faktum är att livet inte alltid är en dans på rosor.
Och eftersom det oftast dyker upp hinder och prövningar
så är det bara att fortsätta framåt!
Ibland förlorar man och ibland vinner man.
Hur som så har man lärt sig en läxa.
 
Mina drömmar har ändrats en hel del genom tiderna och jag är så
lyckligt lottad som ändå haft en massa olika drömmar.
De är tur att jag vågar satsa på mig själv och min familj.
Även om jag många gånger trott att det aldrig kommer gå.
Så känner jag ändå nu igen, att det kommer att gå!
Och oavsett hur det sen går. Så är denna känslan.
Obeskrivlig!
 

Vänd på gamla ordspråk!

Gamla ordspråk borde verkligen uppdateras.
De visar verkligen att tiden står stilla när folk
fortfarande tänker på detta sätt.
Flickor ska vara tysta i ett hörn.
Pojkar dom "är bara så"
Och självklart är de skillnad på könen.
Men det är inte negativt!
Snarare positivt.
Men alla är vi olika.
Alla väljer vi våra egna fighter å gå in i dom på olika sätt.
Men jag skulle vilja uppdatera vissa ordspråk.
Eller va faan. Vi vänder bara på de!
 
Att tiga är silver men att tala är guld!
 
Jag tror inte man kan lösa något
om man inte pratar om det.
Kommunikation är värdefullt och viktigt.
Och att tiga för att inte såra.
De är bara dumt!
 
Självklart kan man välja sina tillfällen.
Men oftast så behöver man lufta å få ut lite av trycket! 
 
Tack för ordet!
 

btw. queen bitch ber om ursäkt!

 
Ibland är det ju faktiskt så att man har fel.
Och min fästman säger att jag är sämst på att be om ursäkt.
Vilket jag måste jobba på.
Så here we go!
 
Förlåt att jag drog förhastade slutsatser.
Jag hoppas på att börja tänka mer klart
och inte dra alla över en kant.
Ibland låter man kanske känslorna ta
kontrollen fast man själv tycker att man har kontroll.
 
Men efter noga övervägan och under omständigheterna som råder.
Så vet jag nu att det var fel.
Tack för ditt mail.
Det betyder :)
 
Tack Darling för att du öppnar upp mina ögon och hjälper mig
bli en bättre människa för varje dag som går!
Dina kloka ord är värdefulla 

Hur faan ser jag ut egentligen?!

 
Självinsikt.
Jag har alltid tyckt själv att jag har bra koll.
På hur jag ser ut och hur jag klär mig.
Inte därav sagt att jag har bra klädstil eller liknande.
Nej nej. Utan att jag klär mig i kläder som "passar" mig.
Att jag inte slänger på för små kläder tex.
 
Men så är inte fallet.
Jag har INGEN koll alls.
Jag har kläder som är jag vet inte hur många nr för stora.
Jag har bhs som sitter på tok för tajt.
Och dessutom blir jag chockad varje gång jag spanar in mig själv i spegeln.
Ni vet dom där tre sekunderna mellan blöjbyte och kisspaus innan
man igen springer ut i vardagen...
 
Jag tror tydligen fortfarande att jag är gravid?!
Jag har AMNINGSBH kvar i min låda.
Jag funderade idag på att ta på mig mina "fikabrallor"
som jag så kul skämtade om mina gravidleggings.
Ja det var kul dom tre första månaderna efter hon kom.
Men herre gud människa!!!
ÖVER ETT ÅR EFTER?!?!?!
 
Och när man har mer koll på hur många bajspåsar som finns kvar (38st!)
i våran babyväska...
Ja då äre kört känner jag.
 
Så idag har jag inte bara gått på lillans inskolning.
Jag har också påbörjat min egen inskolning.
TILLBAKA TILL VÄRLDEN - kallar jag den.

Sometimes i wonder..

Egentligen kan jag inte skriva ibland.
För jag tänker mest hela tiden.
Och det behöver inte vara viktiga saker utan vardagliga.
Tex nu i 2veckor har jag funderat på vart jag lagt mitt legitimation.
Vart såg jag det sist, när använde jag det sist osv.
Jag har kommit på att sist jag hade det var när jag visade upp det
på krogen, alltså när vi var ute på Allstar.
Då hade jag den i min svarta lilla väska.
Så frågan var då bara vart jag lagt min svarta lilla väska.
När såg jag den senast? Osv osv osv.
Idag kom jag på det. Hade den på toa senast då jag tog upp mitt läppglans ur den.
Och TADAAA där låg min svarta väska med mitt legitimation!
Hejja mig och minta tankar =)

Längtan.

När jag såg den här bilden. Då fylldes jag av längtan!
Lite saknad.
Men mest längtan!
 
 

Om livet...

Det är helt otroligt hur livet kan bli.
Hur fort det kan vända från det ena till det andra.
Ena stunden är man glad och lycklig.
För att i nästa stund känna sig tom, ledsen och förvirrad.
 
Just nu är mitt liv verkligen spännande.
Jag känner mig verkligen sprudlande, energisk och glad!
Vi ser verkligen fram emot flytten som sker nästa vecka...
Dessutom väntar jag med spänning på att få höra om hur det blir med jobbet jag sökt.
Och dessutom rullar det in trevliga mail och glada inbjudningar!
 
Tyvärr är det ju så att livet ibland har sina upp å nergångar.
Jag tänker tillbaka på alla dessa år av upp å framför allt nergångar.
Och ändå står jag här idag. Starkare än någonsin!
Helt otroligt...

Jag önskar verkligen att min älskade familj, mina vänner och alla ni andra
får känna på hur det känns att ha så här mycket kärlek i hjärtat.
För jag blir helt varm när jag tänker på hur bra vi faktiskt har det.
 
Det är fantastiskt hur många guldklimpar jag har i mitt liv just nu!
Listan skulle verkligen bli lång!
Och det känns helt fantastiskt att äntligen vara där.
 
Rosa moln kan nästan slänga sig i väggen...
Här är det hjärtan, värme och KÄRLEK i det oändliga!

bortförd..

jag tror året var 2003 då de hände en hel del saker i mitt liv.
saker som jag redan då borde ha reflekterat över och tagit andra beslut kring.
saker som senare i livet skulle komma att resultera i en och annan vaken natt...
 
jag kan egentligen inte förstå hur jag lät saker flyta på efter de hela.
hur folk kring mig inte kunde se att de var en hel del som inte stod rätt till?
jag vill inte ge någon skuldkänslor och jag tror nog att den enda som hade något
att säga till om, var jag själv. och lyssnade jag? absolut inte...
 
jag minns egentligen inte så mycket detaljer och det är jag nog glad över idag.
för hade det funnits mer att tänka på och komma ihåg så hade jag nog blivit galen.
och det är nog också därför som min hjärna stoppat undan en del av det hela.
kanske skulle man gått i terapi eller pratat med någon. kanske det inte skulle hjälpa alls.
vem vet...
 
jag vaknade för någon timme sedan efter en dröm som i grunden inte alls hade
något med just denna kväll att göra.
däremot kom känslorna, rädslan tillbaka och har inte lämnat mig sedan dess.
jag vet att jag kan lägga mig igen, men jag tror att det kan vara bra för mig att tömma mig på det hela.
se ifall det kanske kan hjälpa att försöka få ur mig det...
 
jag vet att jag ibland skämtat om det hela i efterskott.
men det har nog varit en del i mitt eget försök att bearbeta det.
men nog tog det hårt, helt klart...
 
jag var så glad, förväntansfull och livlig den där kvällen.
jag var kär och det störde nog honom något enormt att jag funnit en annan.
efter att han hörde ett samtal mellan oss så blev han helt enkelt galen.
jag struntade i det hela å bestämde träff med den nya å smet iväg.
skyndade mig lite på vägen då jag på något sätt fick en känsla av att de behövdes.
redan där när jag hörde bilen komma dånande bakom mig, borde jag förstått...
 
jag hann inte mer än se en glimt av honom.
jag tror jag hann säga något.
sen dunkade mitt huvud i dörren å därefter blev de snurrigt.
jag vet att jag hörde skratt å att dom tyckte de var lite spännande.
jag vet att jag själv först inte insåg att detta skulle bli en fruktansvärd natt.
 
jag kan än idag inte förstå hur det hela kunde escalera till så stort.
att jag utan skor skulle hoppa ut och springa å stoppa en taxi,
som bara körde iväg fast han såg att jag behövde hjälp?
att ingen kom och hjälpte mig?
jag vet inte riktigt hur jag pallade trycket den natten.
 
När jag satt där på golvet å långsamt drog mig mot dörren ihopp om att kunna smita
men bara hann till toaletten för att kräkas.
när jag bönade och bad om att bara få åka hem och att jag inte ville vara där.
smärtan när han för tusende gången tog tag i mig och slängde mig i väggen.
det var nog inte så konstigt att jag hade ont i kroppen i flera veckor efteråt.
 
hade det varit idag så tror jag helt klart att jag hade anmält det hela.
man gör inte så mot någon annan!
jag vet att jag på natten bara önskade att jag skulle dö.
jag vet att jag låg många sömnlösa nätter efter de
och bara önskade att jag skulle få försvinna.
rädslan att han skulle dyka upp och få mig att känna mig så liten
och sårbar igen...
 
De är sjukt hur folk ena sekunden säger att dom älskar en
för att i nästa sekund göra livet till ett rent helvete.
Jag blir arg och ledsen när jag tänker på allt han gjort.
Men väldigt glad över att jag lyckades ta mig ifrån honom!

Rätta mig inte när jag felar, utan stötta mig när jag söker tröst!

Ibland vill man bara ha en stor kram.
Höra att allt kommer att bli bra.
Mycket bättre än de någonsin varit.
Bättre än bäst!

Ni vet när man vet om att man gjort fel,
men ändå vill ha lite medhåll.
Eller när man funderar på att göra något man inte borde.
Eller när man bara vill prata av sig.
Inte få några råd eller tips utan bara just prata av sig.

Jag brukar tänka på :
Älska mig mest när jag förtjänar det minst.
Och till en viss del stämmer det nog!

Men jag önskar kärlek i massor, varje dag!


Tänk på att dom kramar du ger idag,
inte är samma kramar som du kan ge imorgon!
Och dom kramar du tänker ge imorgon
kanske aldrig hinner fram...

Så varför vänta?

Lika bra att kramas hela tiden!!!

=)

Men ibland får man stanna upp och bara lyssna!
Hör du vad din partner säger???

Hör du orden?
Uppfattar du dom?

Jag vaknar upp och bestämmer mig att...



Vara glad!

Om att följa sitt mamma hjärta!

Jag tycker det är så grymt intressant med alla dessa frågor man har.
Jag är verkligen en sådan som vill ta in allt.
Fundera, grubbla och läsa på.
Och eftersom jag väldigt gärna vill värna om miljön men ändå
inte göra allt för stora och jobbiga saker i vardagen så är jag jätte intresserad
av alla dessa smarta och bra lösningar som finns.
För tro mig, det finns så mkt häftigt nu för tiden.
Jag skulle vilja påstå att det finns ALLT, men så är det ju inte riktigt.
De fattas fortfarande en hel del...

Men det är verkligen något speciellt med att försöka göra sin tillvaro
helt perfekt för sin egen lilla familj.
Att välja och vraka bland alla tips och trix och allt ska passa hit och dit.
Men när man äntligen hittar SIN EGEN väg i allt detta.
Ja det är då man känner att det är värt all möda och slit!

Följer ni ert mamma hjärta?
Har ni några underbara tips som ni bara måste dela med er av?
=)

♥Jordgubbsdrömmar♥

Sötblogg med söta drömmar...

RSS 2.0