hitta min rosa kamera :)

Hittade min rosa lilla kamera nu när jag packade upp.
Där i satt ett minneskort som jag absolut var tvungen å kika på.
Och oj så glad jag blev :]

 
Mina älskade änglar <3
Dom senaste dagarna har jag verkligen saknat Angel tokmycket.
Det är väl därför puppydreams ligger så nära hjärtat.
Men det får vänta ett tag!
Älskade lilla Miloua.
Blir att trimma henne snart igen.
Hon är ju så otroligt fin!
Min lilla pärla <3

Jag trodde att jag skulle dö. Jag ville faktiskt dö!

Jag har många milstolpar i mitt liv som betyder mycket för min egen utveckling.
Mycket av det som hänt speglar sig i hur jag reagerar på olika situationer i livet.
Jag tror inte jag själv skulle kunna välja ut just ett kapitel ur mitt liv som betyder mest.
Eller som gett mest betydelse under årens gång...

Men däremot kan jag berätta om en händelse som verkligen format mig.
Som både gjort mig starkare, svagare och fått mig att reflektera saker och ting ur ett annat perspektiv.Jag vet att vissa som känner mig redan hört detta. Jag vet att vissa aldrig skulle få reda på det.Och jag har varit både ledsen, besviken och skämts över det hela. Men det var ett val jag gjorde.Och idag får jag leva med det. Jag kommer inte att ge ut några specifika detaljer och namn. Eftersom detta är min historia. Min berättelse. Därför har inga andra personer några namn...

Vi kan ju börja med att berätta att det hela utspelade sig för många år sedan.
Hur många har ingen betydelse.
Jag minns det fortfarande precis som igår. De jag minns vill säga...

Jag var ihop med en grabb som fick mig att må bra. Väldigt bra faktiskt. Vi hade roligt ihop och testade på både det ena och det andra. Jag vet att vissa tror att vi testade mer än vad som "snackades" om. Men så var det faktiskt inte. Men det är något helt annat. Och den storyn tror jag att vi skippar helt.

Iallafall så hände det som inte fick hända.  Mådde dåligt, kräktes. Pinkade på stickan.
Inte bara en gång utan 2-3gånger. Fick tid hos en sjuksyster. Pratade med vänner. Pratade med honom.
Ringde föräldrarna och berättade. Alla var ledsna. Alla tyckte att en vi skulle ta bort det. det var de enda folk "i vår ålder" kunde göra. Vi var inte unga. Jag vet inte ens om jag skulle vågat kalla mig ung förälder om vi behållt det. Det mesta kändes hopplöst och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Min dåvarande kompis sa en sak som jag aldrig kommer glömma. Hon sa att ifall hon skulle få barn så visste hon att hennes mor skulle hjälpa henne. Ställa upp som barnvakt osv. Hon skulle inte behöva oroa sig alls. Hennes föräldrar fanns där för henne. Man skulle kunna skriva i nöd och lust å något i stil med, true story det dära. För visst var det så det blev?!

Well min story fortsätter iallafall med att jag kände mig påtvingad abort. Självklart var det mitt eget val i slutändan och jag kan inte skylla på någon annan. Men ifall folk runt mig hade reagerat på ett annat sätt hade nog jag också gjort det. Det är verkligen lätt att vara efter klok...eller?

Jag åkte iallafall in och gjorde en medicinsk abort. Man tar ett piller och sen pluppar det ut av sig själv."det är mindre psykiskt påfrestande" osv. hörde jag påstås...

Vi kom dit tidigt på morgonen och hade fått reda på att efter 2-3tiden när det var klart var det bara att åka hemåt.
När jag vid 18tiden fortfarande inte fått åka hemåt utan fortfarande kved i smärtor sa dom bara att dom inte kunde göra något åt saken utan att jag skulle ta 2alvedon och åka hem och vila.

Sagt och gjort. Dagen efter låg jag hemma hela dagen och bara sov hos min dåvarande kille. Jag var totalt utmattad och orkade inget alls. På kvällen åkte jag hemåt till mitt place och kände mig ledsen och besviken.
Han skulle iväg på en tripp och skulle komma hem några dagar senare. Så nu var jag ensam...

Nu så här i efterhand så är jag glad att jag inte var riktigt ensam. Att jag faktiskt hade någon att ty mig till när det hela hände. Jag får vara evigt tacksam över att jag har en räddande ängel som vakar över mig!

Jag var fortfarande trött och orkade inget alls. Jag gick och la mig i sängen tidigt och jag vet att jag skickade lite sms. Sen tog jag några alvedon för att jag fortfarande hade ont. Jag somnade många timmar senare av utmattning..

Jag vaknade klockan 4-5 tiden av att det gjorde helt fruktansvärt ont. Magen hade spänt sig som en stor fotboll och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ringde min far och skrek i panik till honom i telefonen. Han sa att jag skulle väcka hon jag bodde hos och det gjorde jag.

Jag kravlade mig dit. Knackade på dörren och vips var hon uppe och ringde ambulans och försökte förstå vad som händer. Kan tänka mig att det verkligen finns obehagliga uppvaknanden och att denna inte riktigt klassades till ett trevlig sådant.

Jag låg på golvet och skrek att jag ville dö. Jag andades, krystade och skrek i vartannat.
Jag svettades, försökte verkligen tänka klart. Försökte förstå..

Allt vi kunde vara va att vänta på ambulansen. Nu ångrade jag bittert att jag inte bodde granne med sjukhuset.
Man skulle kunna tro att man har många minnen och tankar vid sånna här situationer och att man under en resa på 20minuter faktiskt hinner tänka både det ena och det andra. Men faktum är att mina smärtor gjorde att jag inte minns om jag själv gick in i ambulansen eller om dom bar in mig.

Jag hade inte heller några nära döden upplevelser. Men det kanske kommer när man blir medvetslös och slutar andas. Vad vet jag. Andas det gjorde jag iallafall. Skrek hela vägen gjorde jag också!

När vi kom in på sjukhuset ville jag verkligen dö. Jag fick fula gula filtar över mig å förstod inte alls vad jag skulle göra med en filt när jag höll på att dö. Till sist fick jag iallafall hjälp. För enligt mig kändes det som att tiden verkligen stod stilla och alla bara kollade på mig och funderade på vart dom skulle ställa mig och mina filtar.
Jag fick sprutor mot smärtan och skjutsades in till akut-gyn. Där hon knappt behövde kolla på mig innan hon gissade rätt. En "bit" satt fast i livmodertappen.

En bit. Ja det är ganska komiskt hur en "bit" kan förändra så mycket. Och hur en "bit" kunde fylla 3stora "hinkar" med blod och annan sörja när dom öppnade upp. Dom kunde inte heller förstå hur dom kunde skicka hem mig fast jag sa att jag hade smärtor.

Jag skickades in på operation. Jag fick göra en kirurgisk skrapning.
När jag vaknade var jag helt yr. Förstod inget alls. Hängde verkligen inte med. Jag trodde att jag fortfarande skulle ha jätte ont. Men jag kände absolut inget. Jag var tom!

Jag har senare fått berättat att det var typ förlossnings värkar och att min mage svällde upp så jag såg ut att vara gravid i 8månaden. Eller som ett smalt barn från afrika. Med uppblåst mage som man tror ska smälla i vilken sekund som helst. Det var en hel del snack och skit om vad som kunde ha hänt och jag fick skriva på en massa papper. 

Nu flera år senare så inser jag hur nära det var att jag faktiskt dog. Hur nära det var att jag inte alls fick den framtid jag vill ha. Jag ångrar absolut inte mitt beslut. Vi passade i slutändan inte alls ihop, han och jag. Vi försökte men båda var för ledsna över det som hänt att vi inte kunde reda upp oss själva. Är man själv trasig kan man inte fixa någon annan som jag brukar säga. Jag är dessutom mycket tveksam till att vi överhuvudtaget var bra för varandra i längden och tror inte vi hade hållit ihop länge även om detta inte hänt.

Nu dagsläget sörjer jag inte alls mitt beslut på samma sätt. Det var ett nödvändigt beslut för att ta mig dit jag är idag. Jag tycker varken att jag är en mördare eller att jag begått en synd. Jag valde och ett beslut togs.
Visst finns det stunder då jag funderar på hur "h*n" skulle sett ut. Hur gammal "h*n" vore nu osv.
Men det är bara i mina destruktiva stunder...

Ibland undrar jag hur jag klarat mig ur dom djupaste depressioner.
Varför just jag fått kämpa så hårt.
Men jag vet att det kommer en dag då solen lyser på mig.
Och den dagen är värd att vänta på!



♥Jordgubbsdrömmar♥

Sötblogg med söta drömmar...

RSS 2.0